Jag är på rätt dåligt humör just nu. Jag förstår egentligen inte varför jag låter dig finnas i mitt sinne, när du inte visar att du förtjänar mina tankar.
Varför är vissa människor så j*vla självupptagna? eller, verkar de självupptagna och är isåfall anledningen till utebliven kontakt att de är ointresserade? Man vill och försöker vara en god vän, och medmänniska. Vara spontan, social och dela med sig av sin bästa sida, för att man genuint bryr sig om den andra personen, sin vän. Jag försöker ha tålamod och vara förstående, vänta och vara snäll. MEN. Ibland tryter tålamodet, hur snäll jag än är som person. Jag kan inte både bry mig och få höra att vi ska höras, vi ska ses, vi ska vara vänner sedan inte få minsta respons, förutom då vi springer på varann. Det känns inte som en rättvis fördelning av det sociala när den enda är egoist och den andra väntar på respons. Då skiter jag hellre i det hela.
Tänk vad fel man tydligen kan ha om personer. Eller man kanske har rätt, men vid fel tidpunkt i livet. Man tror det bästa om en person, och sen tvärvänder det och man känner sig lurad... Visst, vi har mycket för oss idag men vill man umgås så går det att kombinera med allt man gör om man har samma intressen och ändå har kul ihop...........Vi har tydligen olika syn på livet, vi alla människor. Inget är fel, inget är rätt. Men det värsta jag vet är när man säger "Jag vill gärna umgås" sen hör man aldrig av sig eller säger "Vi hörs" sen uteblir det där ljudet... Ärlighet kanske? För mig håller det mer i längden!

Ledsen att jag bryr mig så himla mycket om dig, så som jag bryr mig om alla andra jag tar till mig som vänner. Du går miste om EN BRA TJEJ som du skulle kunna ha mycket ut av- roliga stunder, riktigt stöd i alla lägen- alltid, skratt och intressen... Du har inte många chanser kvar... jag börjar tröttna på att undra...!

Nå, jag ska inte låta dig ta min helg, min tid, min värdefulla tillvaro. Inte låta dig få mig att undra längre.

Frosen inside- warm me up